Då!
Bolivia • 1993 »
- 1993 började vi arbeta bland gatubarn i Bolivia i samarbete med Högalidskolan i Kiruna. Ytterligare skolor är sedan många år involverade i arbetet.
- I Bolivia har vi idag ett hem för pojkar och ett hem för flickor. Barnen går i skola och får utbildning som ger dem en tryggad framtid.
- Arbetet i Bolivia genomförs uteslutande av bolivianska ledare och övrig personal.
Det var så här det började i Bolivia december 1993
I en park i centrala Cochabamba i Bolivia upptäckte vi en dag ett 30-tal gatubarn i olika åldrar. Flickor och pojkar i alla åldrar gick omkring med små vita burkar och drog djupa andetag. Burkarna de har framför näsan innehöll skolim som de hela tiden sniffade.
Vi hade kommit till den plats där mång gatubarn höll till. Ana Maria, som då bodde intill parken och kände många av barnen, ropade på dem och några kom fram till henne och frågade vad hon ville. Vi pratade också med några av barnen och delade ut bröd och mjölk. Allt slukades med god aptit. Några dagar senare började vi även köra ut en stor soppgryta för att ge barnen näringsrik mat. De var utsvultna och åt med god aptit. Det var så det hela började.
Nu flera år senare har vi två hem för gatubarn som bland annat Radiohjälpen hjälpt oss att bygga upp. Ett för flickor och ett för pojkar. Det är hem där barn och ungdomar får sina liv förvandlade och en ny möjlighet till en framtid genom skola och utbildning!
Ana Maria till vänster.
Ana Marías liv
När Ana María var två år, drabbades hon av polio och har sedan dess suttit i rullstol. Att vara handikappad i ett fattigt land som Bolivia innebär att man har en svår situation och man är beroende av andra. Men Ana María har med het och ivrig vilja, brutit sig ut ur isoleringen. Hon övervann ”bitterheten” och börja sträcka sig ut till människor i nöd.
Ana María har alltid haft ett stort hjärta för dem som lever i nöd och misär. Trots att hon själv har en svår livssituation med att vara förlamad så sprider hon alltid en atmosfär av kärlek, hopp och trygghet omkring sig. Hon har alltid ett ord att ge till tröst och uppmuntran där allt är hopplöst.
Nu är Ana Maria pensionerad och arbetet leds av Javier och Jimena Guillén sedan flera år.
Gatubarnen överlever genom att råna och stjäla. Barnen är utstötta, misshandlade och utnyttjade. Alla sniffar skoklister för att fly från den trista verkligheten och för att döva hungern. Många är unga flickor och många har redan hunnit få egna barn som föds till ett liv på gatan.
Ana María fick mottaga World’s Children’s Honorary Award 2005 för sitt mångåriga och osjälviska arbete för gatubarnen i Cochabamba, Bolivia. World’s Children’s Honorary Award 2005 >>
Ana María tilldelades också pris av FN för sin kamp att hjälpa gatubarn. Se artikel >>
TV och radio reportage från Bolivia
Vid två tillfällen har TV 1 och Radiohjälpen gjort reportage om vårt arbete i Bolivia. Reportagen har visats i programmet Go’kväll och på olika skolor i Sverige.
https://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=101&artikel=5305047
Nu!
Våra hem är en familj!
I dag har vi ett 70-tal pojkar och flickor i olika åldrar som går i bolivianska skolor. Några går också på universitet eller genomgår annan högre utbildning. Vi vill att våra barn och ungdomar skall känna att de har ett hem och en familj. De skall känna sig trygga och älskade. Våra ledare planerar olika fritidsaktiviteter som skapar en gemenskap och känslan av att verkligen vara en familj.
Utflykter, läger, sportaktiviteter, dans och musik kan det aldrig bli för mycket av! Våra hem är registrerade och godkända av den bolivianska barnavårdsmyndigheten SEDEGE.
Vi arbetar också genom SEDEGE och La defensoría de Ninos för att om möjligt och på ett säkert sätt återintegreras barnen i sina familjer.
När vi lyckas med att få någon att lämna livet på gatan eller förhindra att de hamnar där, är naturligtvis glädjen stor. Våra hem har tagit emot många barn och ungdomar under de 30 år vi arbetat i landet och som i dag har arbete och egna familjer.
Följ vårt arbete under länken:
Ryssland och andra östeuropeiska länder • 1991 – 2003
- Vår första insats 1991 började med att vi körde hjälpsändningar till Kolahalvön i Ryssland. Vi köpte gamla godsbussar och körde mat, kläder och andra förnödenheter till sjukhus, barnhem och arbetsplatser.
- Stegvis utökades bussflottan och vi hade som mest fem bussar som trafikerade olika länder i de gamla öststaterna med hjälpsändningar.
- Hundratals strålskadade och cancersjuka Tjernobyl barn fick åka med våra utlånade bussar på läger i södra Sverige genom en annan organisation.
- I fattiga ryska byar utanför Archangelsk, dit ingen hjälp tidigare nått fram, gav vi under tre år ryska barn mat varje dag på skolorna under de kallaste vintermånaderna. Stödet till dessa skolor övertogs senare av Norska UD.
Allt hjälparbete i Ryssland och andra östländer är avslutat och tagits över av andra organisationer.
En kort resumé om några upplevelser under åren i Ryssland
Under en resa som vi gjorde till mycket fattiga skogsbyar öster om Archangels, fick vi uppleva en nöd som vi aldrig tidigare sett i Ryssland. Vi besökte skolor, sjukhus, daghem och fångläger. Med tårar i ögonen berättade lärarna om skolbarnen som inte hade möjlighet att äta mat under den långa skoldagen eftersom skolorna inte hade råd att servera barnen. Barnen led av vitaminbrist, blodbrist och magbesvär. När vi kom till ett sjukhus fick vi med egna ögon se medicinhyllorna som stod tomma. Personalens uttryck av hopplöshet och förtvivlan glömmer vi aldrig. Dessa upplevelser var starten på arbetet att ge skolorna ekonomiska möjligheter att servera mat i skolorna. Vi körde också en stor mängd överbliven sjukvårdsutrustning till olika sjukhus i Ryssland.
Rapporter från Ryssland:
01 maj 2003
18 maj 2003
30 maj 2003
09 juni 2003
Tidigare nyhetsbrev:
Nyhetsbrev ryska skolbarn maj 99
Nyhetsbrev mars 99
Nyhetsbrev feb 2000
Nyhetsbrev Mars 2000. (Bilder)
Nyhetsbrev sep 2000
Rysslandsarbetet 1993-1999:
Vad vi gjort tidigare år i Ryssland