Vi fann ännu ett litet slumläger!

När polisen upptäcker var gatubarnen håller till är de tvungna att flytta till nya platser. De drivs bort, men återkommer snabbt tillbaka när polisen försvunnit. Det är ett ständigt pågående krig mellan polisen och gatubarnen! Sist vi var ute kom polisen och vi fick avbryta matutdelningen och samtalen med ungdomarna. Den här gången fick vi ett tips om vart vi kunde finna dem.

När vi kom med matgrytan samlades barnen i det lilla undangömda slumlägret intill muren. Rycktet gick att det var mat på gång och hungriga grabbar kom på stigen ner till lägret. Vart flickorna fanns fick vi aldrig veta. Ana María stannade kvar i bilen och samtalade med några där eftersom det var svårt för henne att komma ner med sin rullstol. Solveig, jag och Ana Marías man gick ner till lägret tillsammans med några grabbar som turades om att bära den varma matgrytan. När vi kom fram delade vi ut maten. Att vara tillsammans med dessa kriminella och missbrukande gatubarn är alltid en speciell upplevelse.

Om de inte visste vilka vi var och våra syften skulle det aldrig fungera och vi skulle heller aldrig få komma nära dem utan att något allvarligt skulle hända. Flera barn och unga låg inne i skjulen av plast och plåt. De kom inte ut eftersom de var så påverkade av skolim och annat och då känner de inte att de är hungriga.

Gatubarnen är de bortglömda barnen som ingen vill ha med att göra. De är avskydda och föraktade och ses som av inget värda. Men de har som alla andra rätt till ett liv och de har också rätt att få uppleva omsorg och kärlek. De har en historia att berätta och den är något vi måste lyssna till. Vår soppgryta var inte bara full av mat, den var också fylld av kärlek!