Lukten av skolim

När vi kom ner med den stora matgrytan till det lilla slumlägret kände vi direkt den stickande lukten av skolim. Stämningen var inte den bästa eftersom de flesta var starkt påverkade och vi var extra försiktiga och uppmärksamma på vad som skulle hända när vi kom. Vi hälsade och ställde ner matgrytan på några stenar mitt på ”gården”. Den här gången var flickorna och kvinnorna också där, några äldre och några yngre. De satt inne i skjulet i hettan bland några grabbar och såg tyst på oss medan de hela tiden sniffade skolim. När en av kvinnorna kände igen oss lättade stämningen något och vi fick kontakt och kunde börja samtala och dela ut maten.

En av de yngre flickorna kom fram till oss. Hon var hungrig och ville ha mat direkt. Henne hade vi aldrig träffat tidigare. Hon sniffade oavbrutet medan vi serverade henne maten. Sedan gick hon direkt in i skjulet till de övriga och kom aldrig ut igen medan vi var kvar. En annan ung flicka satt en bit inne i skjulet bredvid en kvinna som var gravid. Under en filt bakom den unga flickan såg vi plötsligt att det rörde sig. Det visade sig att det var hennes lilla dotter som var bara tre år gammal. Solveig började prata med henne och hon berättade att hon även hade ett annat barn men som barnavårdsmyndigheten tagit ifrån henne.

En ung grabb satt på marken intill matgrytan och vände ryggen till oss medan han åt och sniffade samtidigt. Han visade tydligt att han ville vara ifred. När vi delat ut maten lämnade vi lägret och lovade att komma tillbaka om några dagar. Nu stämningen lättat och det kändes bra att vi varit där och lyckats sprida lite ljus mitt i eländet. När vi kom upp till bilen berättade Ana María att en grabb kommit upp från slumlägret och att hon haft ett långt samtal med honom.

Nöden tar aldrig slut, men det gör heller inte kärleken.