Barnens RäddningsArk arbetar för
barnens rätt till ett liv och en framtid!

Aktuellt

Oförglömliga möten och vad hände med flickorna under bron?

Vi har nyligen varit två månader i Bolivia. Under dessa månader fylldes vi av många starka intryck som vi bär med oss i våra hjärtan efter möten med barn och ungdomar på våra hem. Att se barnen, höra deras röster och glada skratt, få deras kramar och se in i deras ögon som tindrar av liv gör att man fylls av ödmjukhet, tacksamhet och stor motivation att fortsätta kämpa för deras framtid. Vi är så imponerade över hur ledarna och personalen genomför arbetet med stor kärlek och hängivenhet. Utan ditt ekonomiska stöd hade detta inte varit möjligt.

Vi är hemma, men våra hjärtan är kvar i Bolivia!
Våra tankar återvänder hela tiden till alla de fina stunder vi upplevde under vår tid i Bolivia. Att möta barnen och ungdomarna som går på universitet var något helt speciellt. Vi har sett dem växa upp och nu studerar de på universitet till olika yrken som ingenjörer, socionomer, arkitekter, ekonomer, idrottslärare etc. Det är så ofattbart och så fantastiskt att vi kan ge dem den möjligheten. Vi kan alla känna oss mycket stolta över dessa ungdomar. Tidigt i gryningen vid 05.30-tiden lämnar de hemmen och åker lokalbussar den långa vägen till universitetet där de sedan stannar hela dagen och kommer hem först på kvällen.
I dag går 14 ungdomar på universitet.Ytterligare tre går en högre teknisk utbildning, en går en gastronomiutbildning, och en flicka som inte kom in på universitetet, gör ett nytt försök att komma in i juni. Kommer hon inte in finns andra möjligheter till fortsatta studier.

Gabriela, 21 år, berättar om sitt liv
Jag kom till flickhemmet Rosa de Sarón när jag var nio år. När jag var fem år dog min mamma och min lillebror drunknade i en flod som ligger nära vår by långt ute på landsbygden. När min mamma dog började pappa att dricka mer och mer samtidigt som han arbetade för att försörja oss så att vi skulle ha mat för dagen. Ett år efter att min mamma dog, blev min pappa mördad och då blev vi fyra syskon ensamma. Jonny, nio år, som var äldst av oss försökte arbeta för att försörja oss. Vi åt små fiskar nästan varje dag som vi lyckades fånga i en sjö intill där vi bodde. Vi hade också tre äldre systrar som bodde i Cochabamba.

Gabriela, 9 år.

En av mina systrar kunde efter en tid hjälpa oss. Jag fick komma till Rosa de Sarón och mina bröder till El Arca. Det blev min räddning och även min framtid. Det har inte alltid varit lätt att vara på hemmet och jag har många gånger känt en stor saknad av min mamma och pappa. Samtidigt känner jag en djup tacksamhet att jag fick komma till hemmet och möjligheten att gå i skola och nu även på universitet. Jag studerar sedan två år till socionom och har tre år kvar av mina universitetsstudier. Jag har en vision i mitt liv och det är att hjälpa föräldrar med barn som har det svårt. Jag tror att om man kan hjälpa föräldrarna så kommer barnen också att få det bättre. Det är en dröm jag har i mitt hjärta. Jag är så tacksam till er alla som hjälper oss på hemmet. Det har räddat många och ni är alla fina exempel i mitt liv.
Tack och Gud välsigne er alla.
Gabriela

Examen och mannekänguppvisning
I februari avslutades den tvååriga sömmerskeutbildningen med examen och mannekänguppvisning. Vi var själva med och fick se allt det fina som flickorna sytt under utbildningstiden. Flickorna strålade av stolthet när de visade upp vad de lärt sig. Det blev en oförglömlig och imponerande mannekänguppvisning till musik, jubel och applåder som avslutades med att vår lärare Alejandra delade ut diplom som bevis att de genomgått utbildningen och blivit godkända. Sedan var det dags för fotografering. Riktigt proffsigt! Vid sådana här ögonblick önskar man verkligen att alla ni som stöder oss hade varit med på plats för att glädja er tillsammans med flickorna och alla oss övriga.

 

Frisör- och manikyrutbildningen!
Nu är vi igång med en ny grupp flickor som skall gå den ettåriga frisör- och manikyrutbildningen i vår salong på flickhemmet.
Det är en utbildning som genomförs på kvällstid efter skoldagens slut. Det var så fantastiskt att få se hur flickorna gick in med iver och glädje för att lära sig ett yrke som de kanske en dag kan försörja sig på.
Många av de flickor som genomgått de tre olika utbildningarna på hemmet, frisör, bagar och sömmerskeutbildning, vill ändå studera vidare och många av dem går i dag på universitet.
Ambitionerna är höga och vi vill så långt det är möjligt också ge dem chansen att studera vidare för att  förverkliga sina drömmar och mål i livet.

                                                                                                                                                                         

Vad hände med systrarna som polisen fann under en bro?
I förra nyhetsbrevet berättade vi om att polisen funnit två små flickor, Thais och Damiana, under en bro. De hade flytt hemifrån efter en lång tid av vanvård och misshandel. De var undernärda och hade bara underkläderna på sig.
Nu fick vi själva möta systrarna som redan går i skolan. Till vår stora förvåning kom de direkt fram till oss och vi fick var sin kram. De skrattade och vi såg in i ögon som tindrade. Så trygga och fulla av liv. Vid ett annat tillfälle sjöng Damiana och hennes kompis Alexia en sång för oss som de lärt sig i skolan.
Vilka spralliga och glada tjejer.

 

Äntligen Bolivia!
I så många år har vi drömt om att få besöka Bolivia för att se det arbete som Barnens RäddningsArk bedriver i Cochabamba. I år blev det äntligen möjligt, och det blev en resa som för alltid kommer att finnas kvar hos oss. Trots att det har hunnit gå flera veckor sedan vi kom hem finns alla starka upplevelserna kvar: värmen hos Javier och Jimena, professionaliteten hos dem som arbetar på de båda hemmen, Ana Marías otroliga gästfrihet – men framför allt BARNEN.

Deras glädje när de mötte oss var överväldigande. Jag var oförberedd på vad jag skulle uppleva – kanske trodde jag att jag skulle fyllas av medlidande inför deras gripande livsöden, men den kvardröjande känslan är något helt annat. Deras glädje, stolthet och framtidsplaner gjorde enormt intryck på mig. Jag är djupt imponerad av det arbete som bedrivs på El Arca och Rosa de Sarón. Här är det inte fråga om någon förvaring av barn, utan här utbildas framtida samhällsmedborgare som kommer att vara med och påverka framtiden för så många andra i landet – kanske i hela världen!

Jag som själv arbetar som lärare har ofta undrat hur det går till när barn som vuxit upp under svåra förhållanden kan gå hela vägen till universitetsstudier. Jag fick svar på alla frågor när jag och Stefan fick ta del av den utbildningsplan som ligger till grund för hemmens arbete. Inget lämnas åt slumpen, utan varje barn har en individuell plan för alla områden i livet. Allt för att de ska kunna utvecklas till sin fulla potential. Under två förmiddagar fick jag förmånen att få hålla i fortbildning för personalen, och jag hoppas att det jag fick förmedla om de senaste kunskaperna kring hjärnan och lärande kommer att bidra ytterligare till deras fina verksamhet.

Den mest gripande stunden var den förmiddag när vi fick möta gruppen med de unga universitetsstudenterna. Var och en berättade om sina planer och drömmar. Det var inga små saker, och jag förstod att här satt jag med framtida lärare, ingenjörer och socionomer – bara för att nämna några yrken. Stunden blev extra speciell eftersom jag och dessa ungdomar kunde tala utifrån en gemensam upplevelse: att komma från en icke-akademisk bakgrund och känna sig bortkommen bland dem som ser universitetsstudier som en självklarhet. Mitt budskap till dessa hjältar är samma som jag brukar säga till mina svenska elever: Alla får kämpa och alla upplever nederlag. Den som vinner är den som reser sig igen!
Min önskan och min bön nu är att dessa ungdomar ska få möjlighet att fullfölja sina studier. Den som upplever att de kan vara med och ta ett större ansvar för en sådan student kommer att bidra till två oerhört viktiga mål. För det första får ungdomar som i början av livet upplevt stora svårigheter möjlighet att infria sina drömmar. För det andra kommer de i framtiden, som välutbildade, kompetenta medborgare, medverka till att lyfta hela det bolivianska samhället.
Tänk att få vara med och bidra till detta!
Helen Salomonsson

 

Behov
Även i detta nyhetsbrev vill vi upprepa behovet av studiestöd! Utbildning är ett av de absolut viktigaste vi kan ge ungdomarna på våra hem. Allt stöd vi kan få är så viktigt och avgörande för att trygga barnens framtid. Varje krona är värdefull! Vi har lyckats att få stöd till tio av ungdomarna som går på universitet, men det fattas understöd till ytterligare fyra. Varje studiestöd kostar 1000 kr/mån och inkluderar transporter, kläder, mat, fickpengar, skolmaterial, avgifter och en del annat. Kanske du kan dela ett studiestöd med några du känner och ta ansvar för en av våra ungdomar?
Tack för ditt stöd
Jörgen Wrengbro

Bli Månadsgivare Ge En Gåva