Jocelyne, 24 år, nu utbildad ekonom och arbetar på bank!

Vi bad Jocelyne att berätta lite om sitt liv och hon skriver följande:
”Jag kom till flickhemmet när jag var 11 år. Jag har inget minne av min mamma och vår pappa kunde inte ta hand om mig och min syster. Pappa dog när jag var 13 år. Eftersom ingen kunde ta ansvar för oss kom vi till ett hem, men där fick vi inte gå i skolan. Vi var bara där i tre dagar innan vi fick hjälp av en kusin att komma till flickhemmet Rosa de Sarón. Jag förstod direkt att här skulle vi få den hjälp vi behövde.

Jag hade inget självförtroende när jag kom till hemmet, men jag fick möta fantastiska människor som gav mig stöd och uppmuntran på alla sätt.

Mina tankar och värderingar började förändras och jag fick gå i skolan och lära mig läsa. Jag mötte dem som beklagade sig över att jag bodde på ett hem och inget hade, men de förstod inte att jag hade allt.

Många tror att om man äger mycket materiellt så är man rik. De flesta av oss på hemmet har ingen mor och far, men vi har alltid någon som hjälper oss och har omsorg om våra liv. Har vi det så är det inget som fattas oss.

Det gick bra för mig i skolan och när jag gått ut gymnasiet fick jag en dröm om att gå på universitet och studera till ekonom.

Nu, efter fem år, är jag klar med studierna och har arbetat en tid på en bank och har fått mer erfarenhet. Pappa skulle ha varit stolt över mig om han sett mig idag!

Jag kan inte med ord tacka för allt ni gett mig och möjligheterna till en framtid. Tack för ert ekonomiska stöd och era böner och att ni bär oss alla i era hjärtan.

Jag önskar er Guds välsignelser i allt vad ni gör och kom ihåg att det ni gör inte är förgäves eller meningslöst. Det ni gör bär frukt och ett av resultaten är att mitt liv har blivit förvandlat.

Från mitt hjärta TACK och var välsignade i rikt mått
Jocelyne

Ariel, en förebild för de övriga pojkarna på hemmet!
Den största glädjen för oss är att se hur unga pojkar och flickor som förlorat allt finner ett nytt liv in i framtiden. När vi ser livsgnistan, hoppet och drömmarna om framtiden tändas hos övergivna barn, då är vi på rätt väg!

När Ariel kom till oss tillsammans med sina systrar Norma och Mary Luz var han 7 år. När han gick ut gymnasiet var han bästa elev på skolan 2021 och bar på en dröm om att få studera vidare på universitet för att bli civilingenjör.

Vi beslutade oss för att ge honom den ekonomiska möjligheten. Först gjorde han sin militärtjänst under ett år, nere i djungeln, innan han började sin utbildning nu den 28 augusti.

Ariel är också ett stort föredöme och stöd för de yngre pojkarna och är alltid villig att hjälpa till med läxläsning och annat på hemmet.

Det är speciellt viktigt för de övriga pojkarna att ha goda förebilder eftersom de kommer från djup misär och svåra traumatiska upplevelser. Barnen och ledarna på hemmen är deras familj.

Ditt ekonomiska stöd ger barnen en ovärderlig trygghet att få växa upp i en kärleksfull gemenskap med möjlighet att studera och förverkliga sina egna drömmar.

Precis som Norma och Mary Luz fått göra. Norma är i dag färdig med sin utbildning till industriingenjör och Mary Luz till arkitekt.

När Ana-María kommer på besök är det fest!
”Mamiiita, Mamiiita kommer”, ropar pojkarna i munnen på varandra. Så kallas Ana-María. När hon kommer på besök blir det full uppståndelse och alla vill hjälpa henne att komma in med rullstolen.

Pojkarna stod på kö för att få en kram av henne och berätta det senaste som hänt.

I år är det 30 år sedan vi började samarbeta med Ana María och hennes man för att hjälpa barnen som levde på gatan, i parker och i små slumläger.

Vi hade lärt känna henne när vi själva bodde och arbetade i Bolivia i slutet på 80-talet. Vi byggde upp arbetet tillsammans under åren till vad det är i dag.

Sedan 20 år leds nu arbetet av Ana Marías dotter Jimena och hennes man Javier. Men ”Mamiiita” finns med som en mor för barnen med sin stora kärlek och omsorg för dem.

Minns ni poliserna som fann dessa två små systrar under en bro 2018?
Vi skrev då: ”Under en bro i Cochabamba fann polisen systrarna Thais och Damiana. Flickorna hade flytt hemifrån efter lång tid av vanvård och misshandel. De var undernärda och hade bara underkläder på sig. Mamman var i ett tillstånd utan förmåga att ta hand om sina två barn. Om polisen inte sett flickornas situation i tid under bron där de gömde sig, hade det kunnat sluta i tragedi. När de kom till oss var systrarna smutsiga, rädda och hungriga. Ingen visste heller var och när de var födda. De var bara två små flickor utan riktig identitet som bara fått ett namn, men som ingen myndighet visste att de existerade, förutom mamman, och hon kunde inte ta hand om dem”….

I dag kan vi berätta att Thais går den tvååriga sömnads- utbildning vi har för 14 av flickorna parallellt med deras skolgång.

Jimena, vår pedagog, skriver: ”En dag berättade Thais för mig hur hon minns att hon och hennes syster Damiana hade gömt sig under en bro och hur de frös, hade lite kläder och inget att äta. Vi grät hela tiden, berättade Thais.

Jag har svårt att förstå att jag nu får gå den här sy utbildningen. Det är så kul att jag får lära mig sy tillsammans med de övriga tjejerna. Sedan fick jag en stor kram av Thais, skriver Jimena.
Vi kan också berätta att lillasyster Damiana går i fjärde klass. En livlig och glad tjej som älskar att rita och dansa, men som också söker hjälp och stöd av sin storasyster Thais.

Livsglädje, talang och kreativitet!
När vi besökte Bolivia tidigare i år gick vi runt på hemmen. Det var som att besöka en utställning. Det var inte många fria ytor på väggarna. Tavlor, teckningar och olika texter satt överallt. Barnens fantasi och kreativitet såg man var man än gick. Barnen gick runt med oss som guider för att även visa oss djurlivet på hemmen. Kaniner, kycklingar och marsvin sprang åt alla håll. Träden var fulla av olika frukter och planteringarna var fantasifulla. Men bäst av allt var att se och höra barnens glädje när de gick runt med oss. Den glädjen vill vi dela med dig genom dessa bilder!

Att kämpa för barnens framtid!
För att kunna hjälpa barnen i Bolivia på bästa sätt måste vi ha bra ledare och personal som har stor kärlek och omsorg för barnen. Det har vi, och det ser också myndigheterna som känner och granskar vårt arbete ingående.

Vår ansvarsfulla och viktiga uppgift här hemma, är att ge dem de ekonomiska förutsättningarna för att kunna genomföra arbetet.

Det är dina gåvor som vi förmedlar som är avgörande för att barnen har ett hem där de får känna sig trygga och älskade.

Här ger vi dem förutsättningarna att växa upp, gå i skola och slutligen få den utbildning de själva önskar, som för Jocelyne och Ariel vi berättat om i detta nyhetsbrev.

Tack för att vi tillsammans fortsätter att kämpa för barnen som en gång levde i svår misär och utan förväntan på att livet kan vända!
Jörgen och Solveig

Jesu ord!
”Jag var hungrig och ni gav mig att äta, jag var törstig och ni gav mig att dricka, jag var naken och ni gav mig kläder, jag var sjuk och ni såg till mig, jag satt i fängelse och ni besökte mig. Vad ni har gjort för någon av dessa minsta, de har ni gjort för mig”!/Matteus 25:35-40